Uppmana

”Jag tycker vi är starkare nu”

Några veckor före det iranska parlamentsvalet 2009. Oppositionen hade vinden i ryggen. Den iranska kvinnorörelsen, från religiösa till sekulära, hade för första gången på mycket länge gått samman och enats kring en rad viktiga frågor som de presenterade för oppositionskandidaterna. Frågorna togs med i valprogrammen och kampanjerna. Luften var fylld av försiktig optimism. Det var många som trodde på förändring, på en ny start utan Ahmadinejad. Men regimen valde att förtiga valresultatet och Ahmadinejad valdes in för fyra nya år. Drygt ett år senare träffar jag Shahla Lahiji – sekulär feminist, människorättsaktivist och bokförläggare för förlaget Roshangarang Women´s Studies Publishing i Iran – för att prata om året som gått.

Bokmässan i Frankfurt 2010. Jag tittar på informationskartan över de olika ländernas förlag, det är många på plats, ca 7 000. Shahlas förlag hittar jag under Internationella förlag i sektion 5.0, i kongresshuset. Efter att ha åkt upp och ner i rulltrappor, passerat ett hundratal förlagsmontrar, gått genom långa korridorer, ut ur en byggnad, in i en annan, trängt mig fram bland besökare, journalister, författarintervjuer och TV-team når jag till slut fram till Shahlas monter. Hon är där tillsammans med två medarbetare från förlaget. Väggarna i montern är fyllda med persisk litteratur, som alla i någon mån berör kvinnans situation i Iran. Vi sätter oss ner runt det lilla fyrkantiga bordet och jag frågar vad mässan betyder för henne? ”Det är tolfte året som jag är här. Jag är inbjuden som hedersgäst, för att dela med mig av mina erfarenheter som oberoende förläggare. Men jag berättar också om vår kaosartade situation i Iran”. Censuren i Iran sätter ständigt käppar i hjulen för utgivningen av böcker, speciellt bokförlag som Shahlas som inriktar sig på kvinnorelaterade frågor och feminism. ”Regimen likställer feminism med pornografi, de är okunniga, de vet inte vad feminism handlar om”, berättar Shahla. Men trots den hårda censuren har hon under de senaste åren lyckats publicera ca 50 böcker om året.Shahla Lahiji

Men den allmänna politiska situationen är också allvarlig. Efter valet 2009 slungades landet in i kaos. De fredliga protesterna mot det som oppositionen uppfattade som valfusk pågick i flera veckor. Snart sattes Revolutionsgardet in för att skingra demonstranterna. Resultatet blev flertalet döda, godtyckliga massarresteringar och fängslanden.

Shahla berättar för mig om tiden efter valet. ”Valresultatet blev inte vad vi hoppades på, människor var chockade. Men från andra dagen började vi protestera, fridfullt och under tystnad. Vi var inte våldsamma. Men vad gjorde regimen, den arresterade människor, den sköt människor! Men den kunde inte stoppa oss, människor fortsatte demonstrera den tredje, fjärde och femte dagen. Sedan fortsatte demonstrationerna på Studentdagen på universiteten, under Ashura, och när ayatolla Montazeri dog. Varje tillfälle som gavs fortsatte de demonstrera. Och under vissa tillfällen var militären på plats redan innan demonstrationerna börjat. Det visar hur rädd regimen var. Och det intressanta är att efter valet hände någonting i vårt samhälle som vi inte har erfarenhet av sen tidigare. Nu deltog människor från hela samhället, från alla samhällsklasser, från religiösa till sekulära, i protesterna och frågade efter sina rättigheter. Så har det inte varit tidigare. Men vi har fått betala ett högt pris, oskyldiga människor har fängslats, blivit torterade, våldtagna”.

Kanske var protesterna efter valet de mest omfattande sedan revolutionen 1979. Vanligtvis är regimen bra på att hindra grupper från att organisera sig. Men det som hände efter valet visar på den nya informationsteknologins möjligheter att snabbt kunna bilda nätverk och sprida information. Det är en viktig orsak till den gröna rörelsens frammarsch, som kommit att organisera människor från alla samhällsgrupper och blivit en enande symbol för motståndet mot det man uppfattade som valfusk. Shahla menar att den visar på två unika saker i Irans historia. ”En av den gröna rörelsens speciella egenskaper är att den inte har någon formell ledare. Vi har Mir Hossein Mousavi – Mousavi använde färgen grön som symbol under sin kampanj inför valet - och Mehdi Karroubi men vi benämner de inte som ledare för de gröna. De säger själva att de följer folkets vilja. Och all information inom rörelsen går via internet, via email. Detta är Irans första internetrevolution”.

Den gröna rörelsens förmåga att attrahera människor från vitt skilda grupper är något nytt i Irans senare historia. Det måste ses som en framgång. Det svåra är att veta vilka ambitioner dess informella ledare Mousavi och Karroubi har för framtiden. Dessutom finns frågetecken som rör deras trovärdighet som förespråkare av demokratiska värden, då båda sägs vilja behålla det nuvarande samhällssystemet med den islamiska staten och Sharialagarna. Dock är det deras tidigare historia som väcker flest funderingar. Mousavi var premiärminister mellan 1981-89, då tiotusentals politiska fångar torterades och avrättades i Irans fängelser. Mousavis eventuella kännedom om eller inblandning i detta har vållat en het debatt i och utanför Iran. Karroubi har också fått hård kritik. För bara några veckor sedan förnekade han att han känt till massavrättningarna i Iran under 1980-talet trots att han i slutet av årtiondet var medlem av parlamentet. De som stödjer Mousavi och Karroubi pekar på att de – jämfört med Ahmadinejad – ändå är mer reformvänliga och således en ljuspunkt på vägen mot ett öppnare samhälle. Samtidigt väcker de ont blod hos alla de som förlorade sina nära och kära under grymheterna som begicks i slutet på 1980-talet. Jag frågar Shahla hur hon ser på problematiken i detta. ”Det är en komplex fråga. För en fruktbar diskussion om detta är det viktigt att känna till utvecklingen av den Islamiska Republikens första årtionde. Snart efter den nya regimens etablerande avrättades många utav Shahens män, men eftersom kriget ute på gatorna rasade fylldes fängelserna med folk tillhörande revolutionära grupper som kände sig missgynnade av den Islamiska Republiken. Den dåvarande regimen kan dock inte ensam hållas ansvarig för att våldet eskalerade. Organisationen Mujahedin har också ett ansvar för detta. Under 1980-talet utförde Mujahedin terroristaktioner runt om i landet och mördade tusentals regeringsanhängare. När de förlorade slaget mot regimen emigrerade många till Irak för att ansluta sig till kriget mot Iran. De försedde Irak med underrättelseinformation och vapen och stred i fronten mot iranska soldater. De förstörde för sitt eget land och är också ansvariga för att våldet inom landet eskalerade. Under sommaren 1988 när kriget mot Irak slutade lanserade Mujahedin sin fullskaliga attack mot Iran under kodnamnet Den eviga gryningen, men de slogs tillbaka och besegrades av iranska styrkor. Det här gav regimen en ursäkt att utföra massavrättningar av Mujahedin-anhängare. Vi vet dock inte hur många inom regimen som kände till detta som beordrades från högsta instans. Det vi vet är att det var topphemligt och undanhölls många inom regeringen. Denna hemlighet rör alltså i första hand det som skedde sommaren 1988. Avrättningarna som skedde under tioårsperioden fram tills dess har däremot inte kunnat hållas hemliga. Jag tror inte underrättelsetjänsten rapporterade om vad som försegick till Mousavi, så ingen kan med säkerhet säga om Mousavi eller Karroubi kände till vad som skedde sommaren 1988. Hela landet fördes bakom ljuset. Det var familjerna till offren som höjde sina röster och gjorde att tragedin uppdagades. Den yngre generationen som stödjer Mousavi och Karroubi eftersöker nu ordning och reda i landet och ett slut på den livslånga fientlighet som riktats mot Väst. De vill leva ett vanligt liv och bli en del av det globala samhället. Därför har de bestämt sig för att förlåta det som hände tidigare. För att lämna vårt mörka förflutna behöver vi förlåtelse och den unga generationen förstår det”.

Innan valet blev Shahla intervjuad av en svensk dagstidning och sa att det har varit fyra dåliga år med Ahmadinejad och om han omväljs så kommer alla vi aktivister att krossas. Jag frågar hur situationen ser ut idag för den iranska kvinnorörelsen? ”Den är inte krossad. Jag tycker faktiskt att vi blivit starkare tack vare det som hände efteråt, när människor från olika läger samlades för att gemensamt demonstrera mot hur valet genomfördes. Och nu längre är det inte bara vi sekulära som är aktivister, många av de religiösa är det också. Idag har vi bättre kontakt med varandra, men det har inte alltid varit så”. Islossningen för samarbetet kom någon månad innan valet då Shahla funderade på vad hon kunde göra för att sätta fokus på kvinnofrågorna. Hon bestämde sig för att samla kvinnor från alla grupper. Det resulterade i ett gemensamt program som de presenterade för de olika presidentkandidaterna. Hon betonar att de inte stödde någon av dessa aktivt, ”de som ville var fria att använda programmet, och det visade sig att alla kandidaterna gjorde det”, berättar hon. Samarbetet med de religiösa öppnade en dörr som tidigare varit stängd.

”Tidigare brukade de religiösa stänga oss ute, men idag delar de åsikter med oss i flera frågor. T ex så vände de sig med oss sekulära till parlamentet för två veckor sedan för att protestera mot ett förslag om förändringar i två artiklar – 23:e och 25:e – i familjestödslagen”. Motionen om förändringarna i dessa två artiklar accepterades av parlamentet 2008, ett år efter att förslaget lades fram. Förändringarna innebar att restriktionerna för polygami och det tillfälliga äktenskapet skulle lättas upp. Alltså, göra det enklare för en man att utan sin frus medgivande eller i hemlighet ta en andra hustru, eller att ingå ett tillfälligt äktenskap med en kvinna. Detta väckte stora protester bland kvinnliga feminister och människorättsaktivister som framgångsrikt protesterade mot förslaget, med resultatet att det drogs tillbaka. Men nu, i kölvattnet efter valet och den spända situation som råder har parlamentet på nytt lagt fram förslaget. Men Shahla tror att detta mest är en avledningsmanöver för att få folk att glömma de verkliga problem som landet brottas med: Den ekonomiska krisen, den höga arbetslösheten, inflationen och dyrare bensinpriser. Hon säger att polygami och det tillfälliga äktenskapet aldrig vunnit majoritetens gillande i Iran. ”Alla grupper av kvinnor, från de mest religiösa till de sekulära samlades för att protestera mot det här förslaget. Vi sa till en person i parlamentet att: glöm inte att om ni godkänner detta så kommer ni aldrig att vinna folkets röster, för de kommer inte att förlåta er för vad ni gjort, inte bara mot kvinnan utan även mot mannen. Därför att män är inte bara makar, de är också pappor som bryr sig om sina döttrar och sina systrar”. Så idag kommer vi och de religiösa kvinnorna överrens i många fler frågor än vad vi gjort tidigare, även om vi inte alltid delar samma politiska ideal”.

Regimen har även försökt försämra för kvinnor på fler områden. Sen Ahmadinejad vann valet första gången 2005 har man försökt begränsa andelen kvinnliga studenter på universiteten till 50 %. Dock utan större framgång. Idag utgör kvinnor 65 % av de studerande. Enligt Shahla är kvoteringen till universiteten ett försök av regimen att vända den ”negativa” trend som råder bland många unga iranier idag, att först skaffa sig en utbildning, sedan ett jobb och därefter kanske gifta sig. ”De säger att det är bättre om kvinnor gifter sig först och sen skaffar sig en utbildning. Det är ett stort problem. De pratar ofta om detta på tv och i andra media, och frågar sig själva, varför vill inte kvinnor gifta sig? De vet varför, men kan inte acceptera det. Men regimen har även försökt införa begränsningar för kvinnor från landsorten som vill studera i Teheran. De är rädda att de ska ansluta sig till demonstrationerna om de kommer hit. Men de flesta av våra universitet har inträdesprov, och det har visat sig att kvinnor har de bästa resultaten, så hur skulle de kunna stoppa dem? De kunde de inte, de fortsätter att komma. Så i detta har regimen inte varit framgångsrik, samhället har sin egen rörelse”, berättar Shahla.

Något som regimen dock varit desto mer framgångsrik i är att utestänga kvinnor från arbetsmarknaden. Idag har bara ca 11 % kvinnor jobb. Det finns flera orsaker till detta. Efter valet 2005 ändrade regimen namnet på Centret för kvinnors deltagande till Centret för kvinno- och familjefrågor. Namnbytet signalerar regimens syn på kvinnans roll och plats i samhället: den som hemmafru och moder. Men namnbytet har också en vidare betydelse. Inom fundamentalistisk tolkning av islam tillskrivs mannen och kvinnan exklusiva egenskaper; mannen beskrivs som rationell, kvinnan som emotionell; kvinnans handlingar karaktäriseras av hennes emotionellitet, mannens av hans rationalitet. Denna tolkning legitimerar ett isärhållande av könen och pekar således på vilka deras respektive roller bör vara i samhället. I och med detta anses kvinnan bäst lämpad som hemmafru och moder. Och därför utestängs hon helt från vissa tjänster som till exempel domarämbetet, och nekas till att kandidera till presidentposten och kan inte bli högsta andlige ledare. Hon anses inte tillräckligt rationell. En annan orsak är att om kvinnor får jobb så fruktar regimen att det tar längre tid innan de gifter sig. Enligt Shahla ligger frågan om arbete högst upp på kvinnorörelsens agenda idag. ”Frågan om arbete är den viktigaste för oss. Vårt land har betalt för deras utbildning, men om de ger kvinnor jobb så vet de att det kommer att dröja innan de gifter sig. Men om du inte har någonting att göra, inte har ett jobb, då gifter du dig, och det är det regimen vill, för i deras mentalitet handlar kvinnorollen bara om detta, att vara hustru och mamma. Det finns ingenting annat”.

Feminister i och utanför landet har länge försökt uppmärksamma det internationella samfundet om kvinnans situation i Iran. Ett fall som på senare tid fått stor uppmärksamhet är fängslandet av feministen och människorättsaktivisten Shiva Nazar Ahari. Hon har suttit fängslad sedan den 20 december 2009 och anklagades för propaganda mot statsmakten som innebär hot mot den nationella säkerheten. När jag tar upp fallet berättar Shahla att det är bland det värsta som hänt på senare tid. ”När hennes make skulle besöka henne i fängelset ville hon inte att han skulle krama henne, hennes rygg ömmade. Hon hade blivit torterad”. Jag frågar Shahla om hon tycker att det sätts tillräckligt stor press på regimen i frågor som denna. ”Olyckligtvis har trycket utifrån hittills nästan enbart handlat om ekonomiska sanktioner, om kärnkraftsfrågan. De borde sätta mer press på vår regerings agerande i frågor rörande demokrati och mänskliga rättigheter. För med demokrati och mänskliga rättigheter kommer även kvinnors rättigheter”.

Jag frågar Shahla vad hon tror om regimens kärnkraftsambitioner?
”Jag vet inte, jag kan egentligen inte säga någonting om detta, det kan handla om allt från den enklaste sak som elektricitet till det värsta, att tillverka atombomber. Men attackera vem?”

- Israel? ”Israel ligger för långt bort från oss. Jag tror inte de kommer attackera Israel”.

Det är ingen överraskning att den väg regimen valt pekar mot fortsatt ansträngda internationella relationer och ökad isolering gentemot omvärlden, men även mot fler åtstramningar inom könspolitiken. Valet 2009 kastade inte bara ljus över regimens fula korrumperade tryne, det förmörkade också utsikterna för alla de som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i Iran. I alla fall tillfälligt. För trots, eller kanske tack vare den väg regimen valt, är Shahla hoppfull inför framtiden. ”Människor har blivit mycket mer medvetna om vad de vill, om vad de saknar. Det sprider sig från botten till toppen av samhället. Nu frågar allt fler efter sina rättigheter, och tack vare det ser jag ljust på framtiden”.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

Kommentarer  

 
#1 2010-12-06 18:40
Hej Jätte bra artikel, tycker att det är toppen att problematiken lyfts upp. Ofta att den bara glöms bort. Läste ditt examensarbete för MFS också "Gendering in modern iran" då jag själv vill göra ett sådant arbete om två år. Tycker att den var väldigt väl utförd och väldigt inspirerande. Tack
 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X