Uppmana

Opinion: Hyckleriet om Kina-OS

Replik på Parul Sharmas debattartikel. Med Kina-OS annalkandes dyker politisktkorrekta agitatorer upp i medielandskapet. Skådespelerskan Mia Farrow och filmregissören Steven Spielberg är några exempel på sådana. Likt en sårskorpa kliar hyckleriet i argumentationen hos dessa förespråkare av en bojkott av Kina-OS. Med huvudet i sanden predikar Parul Sharma vad de »ryggradslösa atleterna« ska och inte ska göra.

Det är den ekonomiska och politiska arenan som frågan om Kinas diktatur ska tas upp, inte i den idrottsliga. Det är inget annat än hyckleri av Parul Sharma att kräva – som hon uttrycker det – att de »ryggradslösa atleterna« ska ta politikers och direktörers ansvar. Det är tydligen acceptabelt att delar av den svenska kungafamiljen åker till Kina – precis som Fredrik Reinfeldt ska – bara de inte gör det under OS. Det är en mycket godtycklig logik.

Idrott och politik hör till en vis grad ihop. Men själva meningen med de idrottsliga evenemangen är att hålla idrotten fri från politik. Om vi implementerar den hårdföra linje som Sharma förespråkar mot Kina på resten av världen så måste samtliga idrottsliga utbyten avbrytas med omedelbar verkan. Att Sharma sedan nämner miljön i sin bristfälliga argumentation är ännu ett bevis på hennes hyckleri. Med samma argument borde USA stängas ut från alla idrottsliga evenemang då landet förgiftar världen som ingen annan.

Bojkotten borde rimligen riktas mot de bolagen som är de verkliga utsugarna. Kina är endast en exploaterbar marknad i deras ögon. Sharma lyckas på något vis att undgå att nämna de miljontals kinesiska arbetare som jobbar som slavar i fabriker, först och främst tillhörande västerländska bolag. Att det i många fall är olagligt och straffbart att organisera sig fackligt talar Sharma inte heller om. Det är inte lika charmigt eller politiskt slagkraftigt när nyliberalismen talar med sin kluvna tunga.

Vart går gränsen kan en fråga sig? USA och Israel har hotat med att invadera eller bomba Iran i fall de inte avvecklar sitt kärnkraftsprogram. Det om något borde kvalificera föregående nämnda länder till att bli mål för en massiv bojkott. Dessutom kommer Frankrike och Storbritannien med stor säkerhet att ställa sig bakom en invasion av Iran. Men det blir ju naturligtvis inte tal om någon bojkott av dessa länder. Inte heller det faktum att USA och deras knähundar ockuperar Irak i en ockupation som dödat långt över 650 000 blir aktuellt för diskussion.

Västvärlden är på något märkligt vis immunt mot upprop om bojkott som är mer legitima än i Kinas fall. Vi i den industrialiserade världen tycks inte ha något problem med länder som direkt eller indirekt mördar människor i andra delar av världen, men när det kommer till repression av den egna befolkningen då är det en annan femma. Ja, det vill säga om du räknar bort Turkiets fascistiska militärdiktatur. Den är mer än välkommen till de olympiska spelen.

Precis som andra förtryckande regimer. Kravet är enbart att makthavarna i diktaturen tar order från Washington. För diktaturerna i Saudiarabien, Egypten, Marocko, Eritrea, Uzbekistan och Pakistan är det fritt fram att delta i OS fästligheterna.

Det ideala scenariot hade varit om den olympiska kommittén hade, som Sharma påpekar, följt de egna riktlinjerna och inte tilldelat Kina rätten att arrangera OS. Men nu är så inte fallet. En bojkott av Kina-OS hjälper inga av de lidande kineserna. Ett stöd till dissidenter och rörelser som kämpar för frihet gör det däremot.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X