Uppmana

Opinion: Colombias och massmediernas manipulering av nyheterna

Massmedierna har de senaste veckorna rapporterat om den colombianska FARC-gerillans gisslan och kriget mellan gerillan och staten. Efter en snabböversikt av kronologin kan jag inte hjälpa att märka att allt inte står rätt till i rapporteringen.

Om vi radar upp de senaste veckornas händelser i den ordning som givits till oss konsumenter av västerländska propagandanyheter så krävs det inte ett geni för att se att det är något som inte stämmer. Låt oss ta en titt på händelserna. Den 27 februari frigav FARC fyra gisslan efter förhandlingar med Venezuelas regering och Internationella rödakorskommittén. De fyra var alla före detta parlamentariker.

Endast två dagar senare (natten mellan den 29/2 och 1/3) begick Colombia en rättsvidrig aggression när den kränkte Ecuadors suveränitet genom att göra en räd över gränsen mot FARC-gerillan. I attacken slaktades den högt uppsatta FARC-ledaren Raúl Reyes och femton gerillasoldater i sömnen av klusterbomber släppta av colombianska bombplan. Reyes var FARC:s främste förhandlare och inofficiella utrikesminister. Den colombianska militären beslagtog också tre datorer från FARC-ledarens temporära läger.

Colombias försvarsminister Juan Manuel Santos slår ifrån sig och säger att den colombianska militären besköts av FARC från ecuadorianskt territorium. Något som låter bisarrt eftersom den colombianska militären trängde in tio kilometer in i Ecuador med sina Black Hawk attackhelikoptrar – och jag tvivlar att FARC eller någon annan gerilla i världen har en arsenal eller skjutkraft nog för att träffa mål från en mils avstånd. Ecuadors president Rafael Correa kommenterar den colombianska administrationens utspel med att mycket riktigt kalla det en ”cynisk och uppdiktad historia”.

Det klargjordes dock relativt snabbt – av dels frankrikes utrikesminister och Correa – att Reyes var i Ecuador för att diskutera detaljerna i frigivandet av den förre parlamentsledamoten Ingrid Betancourt. Den oprovocerade attacken kan inte tolkas på annat sett än att USA de senaste åren fått sin hegemoni över Sydamerika starkt inskränkt av folkliga rörelser. Det är just därför den har använt sin latinamerikanska kamphund, Colombia, för att ta död på den politiska lösningen av konflikten i Colombia.

FARC hängav sig inte åt blodiga hämndaktioner som kunnat äventyra frigivningen av den gisslan som gerillan håller fångna. Istället meddelade gerillan att de tänkt förbereda en ny frigivning. Hur besvarar Colombia detta? Jo, det råkar – av en ren slump – vara så att en av FARC:s högsta ledare, Ivan Rios, mördades och lemlästades av sin livvaktschef precis samma dag. Mördaren, Pablo Montoya, högg av Rios högra hand som bevis att han slutfört uppdraget.

Några tvivel om att det var ett beställningsjobb från Bogotá och Washington borde det för en normalbegåvad individ inte råda några tvivel om. Priset på Rios huvud uppgick till 16 miljoner kronor. Det är högst osannolikt att Montoya som en blixt från klar himmel fått för sig att mörda Rios och fly fältet. Och mycket riktigt kommer uppgifter att Montoya kommer bli rikligt belönad för sin våghalsighet. Colombias försvarsminister Juan Manuel Santos dementerar dock reflexmässigt påståenden om att Montoya ska få betalt för att ha mördat Rios. Det handlar istället om den information som finns lagrad på Rios dator – också den baxade Montoya.

Problemet är att massmedierna hade en annan variant på händelserna. Uppgifterna om att torpeden Montoya skulle vara lejd av de colombianska myndigheterna offentliggjordes några dagar efter att Montoya kommit med ett minst sagt besynnerligt uttalande. Desertören Montoya ska ett par dagar innan helt sonika ha sagt att FARC inte hade några planer på att någonsin lämna ut Betancourt. Med stor sannolikhet visste massmedierna redan om att Montoya var köpt då han hävde ur sig tidigare noterade fabrikation. Trots det ruvade de på nyheten tills den blev ”mogen nog för omvärldens öron”.

Gång på gång försöker Colombia – på Washingtons order – sabotera varje ansträngning att underlätta en politisk lösning av konflikten.. De colombianska myndigheterna har bevisligen inte det ringaste intresset för FARC:s gisslan, och desto mindre för en fredlig lösning på konflikten. En seger för den colombianska militären och dess kriminella paramilitära förband är den enda utväg som håller dagens korrupta maktfördelning intakt i Colombia. Det är således den som president Uribe eftersöker.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X