Uppmana

Förneka inte Dersim 38

Turkiets brutala underkuvning av upproren i Dersim 1938 är än idag en nedtystad historia. Makthavarna bakom operationen, med dåvarande president Kemal Atatürk i spetsen, var redan från första början synnerligen försiktiga med att rapportera om händelserna.

 

Till skillnad från föregående kurdiska uppror då regeringen chauvinistiskt lät publicera om militära framgångar, ville man då i största möjliga utsträckning hemlighålla information om de militära angreppen i regionen. För att undanröja alla tvivelaktiga omständigheter valde man till och med att lönnmörda kurdiska angivare som mot ersättning valt att alliera sig med statsmaktens styrkor mot sina egna landsmän.

Turkiets mål med operationerna i Dersim var inte endast att underkuva ett föreliggande uppror. Med lagen om Tunceli som antogs redan december 1935 hade statsmakten under Atatürks ledning i själva verket redan banat vägen för Dersims upplösning. Lagen legaliserade de extraordinära ingrepp som ansågs vara nödvändiga för att komma till rätta med den så kallade problematiska regionen. Dersim skulle genom deportationer, förföljelser och en särskild brutal assimilationspolitik exkluderas från de övriga regionerna i norra Kurdistan.

Det råder idag ingen tvekan om att staten systematiskt begick massakrer och utförde övergreppen mot den civila kurdiska befolkningen i regionen. Däremot finns inga tillgängliga officiella uppgifter i fråga om antalet döda. I turkiska officiella källor medges 13 000 döda medan mer nyanserade historiker och samtida kurdiska källor uppskattar antalet civila dödsoffer mellan 40 000-70 000. Därtill tillkommer tusentals tvångsdeporterade familjer.

Upproret i Dersim pågick under två år och leddes av den 75-åriga kurdiska ledaren Seyid Riza. Han tillfångatogs senare genom falska löften om fredsförhandlingar. Seyid Riza och sex andra, däribland hans 17-åriga son Hüseyin, dömdes till döden för sitt motstånd mot den turkiska invasionen. Då det enligt turkisk lag inte var tillåtet att avrätta människor över 65 år eller under 18 år, ändrades åldern för Seyid Riza till 58 och hans son Hüseyin till 21. Fängelsegården som de sju hängdes på öppnades den följande morgonen upp till allmänhetens beskådan. Turkiska staten ville statuera ett exempel genom detta och avskräcka det kurdiska folket från fler uppror. De avrättade begravdes sedan på okänd ort. Än idag vägrar de turkiska myndigheterna lämna ut uppgifter om vart de ligger begravda.

Efter massakrerna 1938 infördes ett undantagstillstånd i Dersim som formellt upphävdes 1950. Under den här perioden utsattes befolkningen för förföljelser och en brutal assimilationspolitik under ständig militär uppsikt. Området avspärrades och inflödet av nyheter och information kontrollerades strikt. Befolkningens religiösa trosföreställningar skändades och de förbjöds aktivt att tala sitt modersmål även i vardagliga situationer.

Under den här perioden tvångsomhändertogs också ett okänt antal barn från regionen, främst flickor, av myndigheterna. Dessa adopterades bort till familjer i turkiska storstäder. Än idag är de tvångsomhändertagna barnen från Dersim en tabubelagd och högst känslig fråga i Turkiet.

Fram till 1990-talet utsattes de zazatalande alevitiska kurderna i Dersim för en särskild inriktad assimilationspolitik. Genom propaganda och via löjeväckande kvasivetenskapliga utlägg försökte den turkiska staten fastställa deras ursprung i syfte att fjärma de från sina kurdiska landsmän. Tvärtom har zazakurderna haft ett historiskt känt engagemang för den kurdiska självständighetskampen. Exempelvis har de spelat en viktig roll i flera kurdiska resningar under 1900-talets första hälft, så som Kocgiri (1920-1921) och Sheikh Said-upproret (1925).

Statsmaktens särbehandling och manipulation av zazakurderna pågår alltjämt. Detta uttryckte sig exempelvis i samband med de senaste lokala valen, då AKP-regeringen öppet mutade befolkningen i Dersim med vitvaror i syfte att få deras röster. Regeringens projekt resulterade dock i ett fullständigt fiasko, befolkningen tog visserligen tacksamt emot mutorna men röstade på det kurdiska partiet DTP som idag innehar borgmästarämbetet i regionen.

Dersimfrågan hamnade nyligen i det politiska rampljuset efter ett oväntat utspel av CHP:s vice ordförande Onur Öymen. Dåvarande president Mustafa Kemal Atatürks hantering av Dersimkurderna 1937-1938 lovordades av Öymen. Öymen menade att kampen mot de kurdiska "upprorsmakarna och terroristerna" var och är fortsatt helig. Han manade till stolthet över folkmordet i Dersim som Öymen uppskattade kostade livet på 90 000 människor. Enligt Öymen var detta också "den bästa metoden att ta till mot terroristerna och separatisterna", något han önskade se implementeras i dagens konflikt, oavsett hur många offer det krävs.

Partiets ledning förklarade Öymens yttrande som en "olyckligt jämförelse", men har än idag varken officiellt tagit avstånd från uttalandet eller vidtagit några åtgärder för att blidka de förorättade Dersim kurderna. CHP:s uttalanden uppdagade partiets egentliga inställning beträffande kurderna och resulterade i landsomfattande demonstrationer. Som protest aviserade 400 partimedlemmar med kurdiskt ursprung offentligt sin avgång vid en gemensam manifestation i Dersim.

Regeringspartiet AKP har visserligen verbalt fördömt uttalandet men visar inga som helst tecken på att vilja undanröja de hinder som står i vägen för en uppriktig utredning om de krigsförbrytelser som begicks i regionen. Inte heller vill regeringen fästa något avseende vid de allt starkare kraven på att staten ska offentliggöra vart Seyid Riza ligger begravd.

Dessvärre väljer regeringspartiet istället att tala om händelserna i Dersim som en oförrätt mot ett avgränsat religiöst samfund. På så vis inför den turkiska regeringen medvetet en nygammal retorik i syfte att förneka Dersimupprorets etniska karaktär för att istället behandla händelserna som en lokal religiös resning. Detta trots att Seyid Riza i publika yttringar och brev till internationella samfund uttryckligen tillkännagav upproret han ledde som ett resultat av förtrycket mot den kurdiska befolkningen i Kurdistan.

Av den anledningen är det viktigare än någonsin att återerövra Dersimupprorets rätta innebörd och förstå zazakurdernas skillnader i språkbruk och trosföreställning som en levande bekräftelse på den kurdiska kulturens mångfald, vitalitet och rikedom.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X