Uppmana

Historiskt vägskäl för kurdiska studentorganisationer i Europa

Kurdiska studentorganisationer i Europa har en relativ lång historia. Redan 1913 bildades en filial av den i Istanbul verksamma studentföreningen Hêvî Kurd vid universitetet i Lausanne.
Syftet var att presentera kurder som en folkgrupp och vinna gehör för deras nationella anspråk. Bakom projektet stod utlandsstudenter med anknytning till familjer från det övre samhällsskiktet i norra Kurdistan. Så som Kadri Cemilpasa, Ekrem Cemilpasa, Semseddin Cemilpasa, Babanzade Ricai Nuzhet och Selim Sabit.

Hêvî Kurds Europeiska filial fick begränsad verkan men var trotsallt först i sitt slag och förtjänar att noteras som en intressant historisk fotnot. Gruppen upplöstes redan året därpå då företrädarna tvingades avbryta studierna i Schweiz till följd av första världskrigets utbrott. I Istanbul upphörde föreningen med anledning av den ungturkiska regimens repressiva politik mot de kurdiska rörelserna i landet. Studenterna återupptog dock arbetet närmast efter krigets avbrott och var aktiva fram till 1922 då föreningen slutligen förbjöds.

1948, i efterverkningarna av Mahabad Republikens fall och Mustafa Barzanis flykt till Sovjetunionen, aktiverades kurdiska studenter runtom i Europa för att bilda opinion mot de samordnade operationerna mot kurdernas kamp för nationella rättigheter. I samma anda förtätades ansträngningarna för att främja och utbreda forskning om kurdisk identitet, språk och kultur. Grupperingarna koncentrerades kring tydligt nationalistiska och ideologiskt förankrade pamfletter som Voix du Kurdistan i Schweiz och Bulletin du Centre d'Etudes Kurdes i Frankrike. Följande år togs de första stegen i Paris för att förena studenterna under en gemensam organisation. Dr Nurettin Zaza och Dr Ismet Serif Vanly hör till sällskapet som gick i täten för arrangemanget.

Studenternas prestationer i Paris 1949 gav inget långlivat resultat men deras program och visioner blev en milstolpe för kurdiskt föreningsliv i Europa och banade väg för Kurdish Students Society in Europe, KSSE som grundades 1956 i Wiesbaden i Västtyskland. Under en kongress som föreningen höll i München 1958 utsändes promemorior och brev gällande den kurdiska frågan till ett flertal regeringschefer och företrädare för internationella sammanslutningar (däribland till FN:s svenska generalsekreterare Dag Hammarskjöld).

Vid tiden för statskuppen i Irak 1958 tog KSSE inledningsvis parti för generalen Qasims nya regim mot den panarabiska rörelsen som försökte införliva landet i den förenade arabrepubliken. Till en början tycktes utvecklingen borga för utökade rättigheter för kurder i Irak men under de närmaste åren försämrades relationen till landets nya makthavare. Regimen tillbakavisade tidigare utfästelser om reformer och sökte med militära medel underkuva kurdisk anspråk på autonomi.

KSSE motiverades av en utpräglad politisk drivkraft och intog en aktiv roll vid den efterföljande självständighetskampen i södra Kurdistan under 1960-talet. Flertalet av medlemmarna var redan privat partipolitiskt engagerade och i många avseenden utgjorde föreningen en plattform för idéutbyten mellan blocken och fungerade samtidigt som ett forum för rekrytering av nya sympatisörer till de kurdiska partierna.

Organisationens politiska engagemang drevs inte på bekostnad av intresset för kulturellt eller akademist arbete, utan även inom dessa områden togs en rad initiativ. Studenterna bistod och publicerade diverse tidskrifter, bevistade samtida internationella studentfestivaler, arrangerade kurdiska evenemang och årliga Newrozfiranden. Spridningen av organisationens förgreningar i Europa och utökningen av antalet medlemmar gav KSSE internationellt erkännande och studenter i Kurdistan kunde så småningom tilldelades stipendium under föreningens samordning.

Ytterligare en viktig uppgift som KSSE tillägnade sig med stor framgång, var politiseringen av den stora grupp kurdiska arbetskraftsinvandrare som anlände till Västeuropa efter 1965. Arbetarna engagerades flitigt i politik, kultur och föreningsliv och på studenternas initiativ grundades så småningom också de första kurdiska arbetarföreningarna i Europa under 1970-talet. 1975 upplöstes KSSE och avlöstes mot slutet av 1970-talet av ett antal andra föreningar (som National Union of Kurdish Students in Europe, Socialist Kurdish Students in Europe och Youth and Kurdish Students in Europe).

Engagemanget för den kurdiska frågan var den gemensamma grund varpå samtliga av de berörda organisationerna vilade. Studenterna agerade som ombud för sina landsmän och utnyttjade självmant varje möjlighet för att bilda opinion och skapa uppmärksamhet kring situationen i hemlandet. Föreningarnas program och enskilda aktiviteter avpassades uttryckligen eller underförstått efter ett övergripande mål. Däremot skilde sig organisationerna avsevärd i teori och tillvägagångssätt. Samtliga av de berörda organisationerna hade sina särskilda referensramar, de tog avstamp i, var verksamma och formulerade strategier inom en annan realitet i överensstämmelse med en idag utdaterad politisk världsordning.

Företrädarna för Hêvî Kurd influerades med största sannolikhet av de positivistiska och liberala idéströmningarna som präglade tidsandan i det osmanska riket efter 1900-talets första decennium. Rörelsen som uppstod bland studenterna mot slutet av 1940-talet tog avstamp i krigets kölvatten och hade en tydlig prosovjetisk orientering medan KSSE i ett senare skede förmodligen intog en mer balanserad realpolitisk ställning.

På samma sätt lyder dagens kurdiska studentorganisationer runtom i Europa under en ny realitet och appellerar till en ny generation som ger utryck åt andra infallsvinklar. Två kritiska förhållanden skiljer dock enligt min uppfattning de samtida organisationerna väsentligen från föregångarna, och ställer frågan om deras historiska och politiska mål i nytt ljus. Kurdiska studentorganisationer i dagens Europa (liksom all annan etniskt organiserat föreningsliv) är på ett eller annat sätt inordnade i en offentlig integrationspolitiskt kontext. Ett faktum som ställer organisationerna inför utmaningar som tidigare varit mindre påtagliga. Organisationerna tilldelas en offentlig uppgift som de varken kan eller borde avfärda, men antaget att organisationen inskränks till sin offentliga uppgift kommer den ofrånkomligen förlora sin politiska handlingskraft.

Innebär det att organisationen då mister sin politiska karaktär? Nej, enligt min mening betyder det snarare att den överlåter sin politiska karaktär - för den offentliga relationen till det etniskt organiserade föreningslivet är i högsta grad en invecklad politisk affär, och i slutändan delvis utformad enligt respektive lands inrikes- och utrikespolitiska intressen. I ett sådant tillstånd urholkas organisationen successivt till en kanal för politisk integration och konformitet. Den avpassar sin diskurs efter etablissemangets agenda och beskriver sina angelägenheter med etablissemangets vokabulär.

Samhällspolitikens ingrepp är en diskret och segsliten förveckling utom räckhåll för en entydig lösning. Den låter sig inte ens beskrivas som en konkret påverkan utifrån utan avtecknas först inom organisationerna som en rivalitet mellan två identiteter: kurden gentemot invandraren. Kan dessa två identiteter verkligen utesluta varandra? Kurder i Europa är oavsett ålder och befattning, per definition invandrare och berörs i allra högsta grad av frågor som är gemensamma för alla invandrargrupper.

En kurdisk organisation som inte befattar sig med integrationsfrågor har följaktligen ingen samhällsrelevans och marginaliseras. Givetvis förhåller det sig på det viset, men det är inte där problemet ligger, problemet uppstår först när kurden reflekterar över situationen i Kurdistan med den återhållsamhet som det anstår invandraren enligt samhällets normer. Problemet uppstår enligt min mening när kurden utvärderar den kurdiska frågan med invandrarens reglerade begreppsförråd och recenserar sin kurdiska kultur i egenskap av invandrare enligt samhällets ordination.

Först när organisationen tar till vana att föra en självkritisk utvärdering av sin verksamhet, kan den genomskåda sitt eget handlingsutrymme för att därefter särskilja sina (åtskilda) uppgifter och skapa verklig jämvikt. På så vis kan organisationen självständigt utveckla sin diskurs och inta en fri roll i samhället som den verkar inom, utan att missta sig om sitt särskilda historiska mål. I annat fall riskerar den att utelämna viktiga politiska frågor beträffande situationen i Kurdistan för att frågorna eventuellt faller utanför de för tillfället rådande åsiktsströmningarna i samhället. Att beteckna sig själv som kurd eller kurdiskt är redan en politisk utsaga. En kurdisk studentorganisation som undandrar sig den kurdiska frågan förlorar sin andemening.

Det andra förhållandet som väsentligen skiljer samtida kurdiska studentorganisationer från sina föregångare, beträffar relationen till den kurdiska partipolitiska sfären. Organisationerna fungerade tidigare i många avseenden som representanter för kurdisk partipolitik och förde aktivt partiernas talan. Idag råder andra omständigheter, flertalet av partierna är sedan länge etablerade i Europa och opererar via egna organ och förgreningar. På så sätt förbehåller sig alltfler studentorganisationer med all rätt en partipolitisk obunden ställning, men det betyder på inget vis att organisationen förbehåller sig rätten att avfärda kurdisk politik eller att avstå ifrån att politisera situationen i Kurdistan.

En kurdisk studentorganisation som intar en partipolitisk obunden ställning, intar samtidigt en privilegierad position som kräver ett stort ansvar och politisk handlingskraft. Som obunden part ställs organisationen inför uppgiften att etablera oberoende plattformar där olika kurdiska partier kan ventilera problem och samverka kring gemensamma frågor. Först då får begreppet "partipolitisk obundenhet" sin rätta konstruktiva innebörd, då det blir ett medel för att förena och inte för att utesluta.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X