Uppmana

Revolutionen i Tunisien

”Vi är stolta över vårt folk.” ” Det här är den största dagen i mitt liv.”

Framtidstron och glädjen på de tunisiska gatorna över revolutionen den 14 januari 2011 kunde ingen ta miste på.

 

Oron över hur polis och militär skulle ställa sig till revolten hade när detta skrivs något dämpats.

Plundringar och våldsverkan som ofta händer i sådana här sammanhang blev inte omfattande.

Den förstörelse som rapporterats från staden Hammamet var riktat mot banker och mot bostäder tillhörande presidentens familj samt regeringspartiet RCD;s partilokal.

”Tunisien tillhör tunisierna” förklarade en av demonstranterna utanför Bank Biat. Med detta menade han att president Ben Ali sålt ut landet i första hand till Frankrike och Italien men också till Israel och USA.

Den 25 juli 1957 utropades den tunisiska republiken och Habib Bourguiba blev president efter ett befrielsekrig mot den franska kolonialmakten.

Under de följande åren förvärrades emellertid relationerna mellan Tunisien och Frankrike och franskt flyg bombade den tunisiska byn Sakiet Sidi Youssef den 8 februari 1958. Den väpnade konflikten kom att fortsätta ända fram till 1963 då Algeriet befriats och Frankrike återlämnat sin militärbas i Bizert i Tunisien efter blodiga konfrontationer med den tunisiska befolkningen.

Trots sociala reformer kvarstod emellertid klasskillnaderna i Tunisien. När Habib Achour, ordförande i landsorganisationen UGGT arresterades utbröt upplopp och den 26 januari 1978, ”svarta torsdagen”, slogs en generalstrejk blodigt ner.

I december 1984 utbröt ”brödrevolten” när priset på bröd fördubblats. Presidenten backade men avsattes tre senare i en kupp ledd av den nu bortflugne Ben Ali.

Det som vi nu ser är en fortsättning på den massrörelse som utlystes i

i juni 2009 efter valkuppen i Iran och i solidaritet med Fedayin i Iran.
Liksom i Iran, Mellanöstern och resten av Nordafrika handlar det om solidaritet med det palestinska folket men det är också en rörelse inom islam som vänder sig mot fundamentalismen utövad av bl a mullorna i Teheran, Hisbolla i södra Libanon, talibanerna i Afghanistan och Hamas i Palestina.

Protesterna mot arbetslöshet och diktatur som ledde till regeringens fall och president Ben Alis flykt till Saudiarabien den 14 januari  började fredagen den 17 december 2010 då Mohammed Bouaziz tände eld på sig själv efter att polisen hindrat honom att sälja grönsaker för sin försörjning på torget i Tala i västra Tunisien.

Sedan ungdomens demonstrationer spritt sig till huvudstaden Tunis och fått stöd från arbetarklassens organisationer och den politiska oppositionen övergick kampen till en kamp för yttrandefrihet och demokrati i Tunisien.

Det regerande partiet RCD har en miljon medlemmar, en stor mängd fotfolk för ett land på nio miljoner invånare. Säkerhetspolisen består av 100 000 personer d v s en på var hundrade invånare.

När jag under ett par månader i höstas vistades i Tunisien kunde jag emellertid bevittna hur motståndet mot diktaturen växte och utvidgades dag för dag  i området söder om Hammamet till norr om staden Nabeul.
Arbetarna körde fram truckar, grävskopor, lastbilar och stora tanks och kunde under flera timmar spärra av stadsdel efter stadsdel samtidigt som dom bytte ut vägskyltar för att dirigera om trafiken dit dom ville.
Motståndet omfattar också medelklassen som "marsherar" i de röda vaktstyrkorna. Ungdomar patrullerar på gatorna i palestinaschalar.
Presidentens sommarresidens i Hammamet var under långa tider omringat av parkerade bilar och patrullerande grupper av arbetare.
Bergens folk tog ner sina hjordar, sina åsnekärror och demonstrerade på gatorna med alla husdjur.
Dom som inte var med på noterna övertalades av propagandagrupper. Jag blev också vittne till hur delar av poliskåren gick över till folkets sida.

Vi var heller inte ensamma i Tunisien om att resa oss mot imperialism, fattigdom och nationellt förtryck. Dom arabiska TV-kanalerna visade vad som hände i hela Nordafrika och Mellanöstern.

Feodalsamhället skakas nu i sina grundvalar av styrkan i arbetarklassens kamp i Tunisien. Hundarna skäller och de rika ropar på vakter och polis men demonstrationerna fortsätter i koncentrerad styrka.

Gamla, unga, handikappade på kryckor eller i rullstol; hela folket har varit på marsch. Men självklart slår diktaturen tillbaka och i upprorets massor vimlar det av CIA provokatörer.

Utrikesminister Carl Bild , anklagad av människorättsorganisationer för delaktighet i massmord i Sudan, sa i TV den 17 januari att han hoppades på en lugn utveckling i Tunisien. Då måste beväpnade svenska medborgare tas ut ur Tunisien!

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X