Uppmana

Recension: Utmärkt punkfilm på DocLounge

Den brittiske regissören Julien Temple är något av musikdokumentärernas Ingmar Bergman, i går hade hans film om Joe Strummer(1952-2002);  Joe Strummer: The Future Is Unwritten, sverigepremiär i Malmö. Naturligtvis var det fullsatt i Chockladfabrikens klubblokal DocLounge där den visades, och publiken behövde inte bli besviken.

Julien Temples porträtt av diplomatsonen som kom att bli , både politiskt och musikaliskt, den mest inflytelserika musikern i punkrörelsen är nyansrikt, balanserat och komplext. Berättelser, annektdoter och analyser presenteras runt lägereldarna av medlemmarna i The Clash, Strummers rockrupp, av nära vänner, musikerkollegor som Bono och ett antal något överflödiga Hollywoodkändisar, som exempelvis Matt Dillon och en Johnny Depp uppenbarligen direkt från tagningarna av Pirates of Carrabean.

Filmformen är det slags rockmusikdokumentär som Julien Temple var en av uppfinnarna av, bland annat genom sitt filmiska genombrott, The Great Rock'n'Roll Swindle(1980). Det vill säga en uppbruten form där såväl klipp från Joy Batchelors animerade version av George Orwells Djurfarmen(1954) samsas med spelfilmsbilder bland annat från Lindsay Anderssons If...(1968) och intevjumaterial, nytt och från arkivet.

Det fungerar bra. Men här finns också en del problem. Med tanke på att det var främst Joe Strummer som politiserade punkrörelsen så blir Temples beskrivning av den politiska Strummer, lite väl tunn. Kanske slätar filmen inte över hans politiska engagemang, han skildras som en av alla punkare som bär anarkismen mera som en del av konceptet än den aktivist och arrangör av exempelvis den legendariska turnén Rock against fascism som han faktiskt också var. Antirasisten Joe Strummer får också ett väl litet utrymme. Engagemanget i The Pouges, som skedde i ren solidaritet med bandet då sångaren, mannen med världens fulaste och samtidigt vackraste sångröst Shane McGowan inte längre kunde stå på scen, nämns men diskuteras inte vidare.

Men bristerna är ganska lätt förlåtna, filmen är ju bara två timmar lång.Och filmen är trots sina brister personlig, genomarbetad och snygg. Flera intressanta aspekter exempelvis Strummers USA-kritik, både som skådespelare i Walker(1987), Alex Cox film om Nicaraguas nemisis, flibustern William Walker, och som musiker främst på plattan Sandinista(1980), diskuteras. Strummers mindre charmiga sidor lyfts fram när Temple följer The Clash. Det här gör sammanfattningsvis  Joe Strummer: The Future Is Unwritten, till en sevärd pärla.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X