Uppmana

Recension: Venezuela och socialismen i det XXI århundradet.

Kvarnby Folkhögskolans nya antologi om Venezuela behövs verkligen. Äntligen en bok som försöker höja ribban för reflektionen om vad som händer i Sydamerika – och för vad som skulle kunna hända i Sverige.



På vintern 2003 var jag med om att arrangera ett föredrag om Venezuela i Lund. Mig vetterligen var seminariet den första offentliga aktiviteten om landet som ägde rum i Södra Sverige efter Chávez maktövertagande 1998. En tålmodig Luis Quintanilla från Studiecentret Simón Bolívar mosade med fakta, fotografier och filmurklipp argumenten av några välklädda och arga unga överklassvenezuelanskor som hävdade att statskuppen i april 2002 i Caracas hade varit ett folkuppror mot en galen tyrann.

Mycket har hänt sedan dess, både i Venezuela och i Sverige. En solidaritetsrörelse med Venezuela har vuxit fram och skaran av nyfikna resenärer till landet har blivit större i takt med att den bolivarianska revolutionen har förstärkts både nationellt och internationellt. Samtidigt som antalet föredrag och seminarier om Venezuela ökar hela tiden, ökar även intresset hos en allmänhet som med växande misstänksamhet tar emot de officiella mediernas allt aggressivare propagandan mot Chávez och hans bolivarianska revolution.

Svenskarna får sin information om Venezuela främst genom artiklar i pressen och en eller annan känd skribent som Magnus Linton, som ägnar ett helt kapitel av boken "Americanos" (Atlas 2005) till Venezuela. Mycket av denna mainstreamproduktion oftast upprepar och översätter miamiproducerade "analyser" om landet till svenskan, men även när mindre fientligt inställda skribenter som Linton avhandlar Venezuela är de oförmögna att bryta med Europas gamla kolonialistiska klichéer och glasögon.

Även bland vänstern är tendensen att inte betrakta den bolivarianska revolutionen som en process med egna rötter. Ofta jämförs utvecklingen i landet med dess teoretiska motsvarighet i någon av den europeiska vänsterns idéströmningar. Resultatet blir oftast en känsla av besvikelse hos författaren på grund av att det verkliga föremålet inte liknar den egna teoretiska konstruktionen.

Förståelsen för den bolivarianska processen i Sverige har avspeglat utvecklingen hos de aktivister som på ett eller annat sätt har varit i kontakt med Venezuelas verklighet de senaste åren. Kalle Holmqvists läsvärda ”Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika” (Murbruk Förlag, 2006) utgör en bra källa av fakta om det bolivarianska Venezuela men teoretiskt ger boken ett plottrigt intryck med ibland något forcerade socialdemokratiska tolkningar av revolutionens utveckling.

"Socialismen i det tjugoförsta århundradet - an antologi om Venezuelas väg till socialismen" (Kvarnby Folkhögskolan 2007, 112s.) är en bok som försöker höja ribban för reflektionen om Venezuela. I denna textsamling ligger tonvikten, inte på utvärderingen av den bolivarianska revolutionen utifrån färdiga och ofta eurocentrerade referensapparat, utan på att försöka åstadkomma en förståelse för processens inre politiska och idéhistoriska drivkrafter i kreativ dialog med den europeiska socialistiska traditionen.

Redaktörerna Catherine Holt och Kajsa Lundell Kalrberg, båda deltagare i Kvarnby Folkhögskolans kurs Att Förändra Världen, har valt att blanda erfarna svenska Latinamerikakännare som Ola Nilsson och Eva Björklund (läs hennes artikel i senaste MANA!) med yngre aktivister som Mikael Pettersson och Erik Andersson och teoretiker vars arbete har utövat starkt inflytande på den bolivarianska processen, som revolutionens ideolog William Izarra och ekonomiprofessorn Michael Lebowitz. Det kan därför sägas att boken utgör ett slags samtal om Venezuela som också ger plats åt röster inifrån revolutionens skyttegravar – en ansats som bryter mot traditionen av redogörelsen av den upplysta europén som har ”varit där” och därför vet allt.

”Den svenska vänstern, om den inte redan har övergivit drömmen om ett annat samhälle, diskuterar nu revolutionen, socialismen, som en avlägsen utopisk framtid, som inte har någon koppling till vår vardagliga kamp. Att komma till Venezuela och lyssna till den politiska debatt som förs där var därför omtumlande. En hel världsbild vändes upp och ned. I Venezuela diskuteras inte nyliberalism eller socialliberalism – där diskuteras revolution eller reformer,” skriver redaktörerna i bokens förord (min kursivering).

Urvalet av teman avspeglar författarnas ambition att koppla kunskapen om det som sker i Venezuela med den kamp vi idag för i Sverige och vårt sätt att formulera den: Kvinnokampen (Catherine Holdt), urinvånarnas kamp (Kajsa Lundell Karlberg) och välfärdspolitiken i Venezuela utgör bokens inledningsdel i enlighet med den bland den svenska vänstern utbredda uppfattningen om olika maktordningar såsom kön, etnicitet och klass. Eva Björklund gör en analys av den bolivarianska revolutionens kontinentala politiska inramningen, inklusive det bolivarianska alternativet ALBA och USA:s reaktion, men avslutar den med att påminna oss om Sveriges och EU:s (medbrottsliga?) underdånighet gentemot Förenta Staternas aggressiva politik. Mikael Pettersson diskuterar utvecklingens utmaningar utifrån Wallersteins världssystemteorier och marxismen samt beskriver Venezuelas försök att tillämpa en industrialiseringsmodell och en jordbruksreform underifrån – ett alternativt sätt för dagens tredje värld att utvecklas på egna villkor.

Bokens andra del försöker bidra med inifrånperspektivet. Ola Nilsson beskriver revolutionens idéhistoriska rötter och introducerar den svenska läsaren till Simón Bolívars, Simón Rodríguez och Ezequiel Zamoras idéer. De som trodde att den revolutionära liberalismen i Latinamerika var en okritisk kopia av den franska revolutionen kommer efter denna läsning att bli överraskade. Dessutom beskrivs på ett pedagogiskt sätt hur den bolivarianska ideologin utvecklas idag med sina sju strategiska huvudlinjer och sina fem motorer. Bokens två avslutande texter visar för oss hur projektet formuleras i verkligheten. Texterna är transkriptioner av tal och föredrag inom ramen för konkreta politiska kampanjer. I den första, är det revolutionens ideolog William Izarra som beskriver principerna för enhetspartiet PSUV – en intressant läsning för dem som trodde att partiteorierna hade stannat av vid den socialdemokratiska eller den leninistiska varianten. I den andra och sista texten förklarar marxisten Michael Lebowitz skillnaden mellan självförvaltning, medbestämmande och samstyre i organisationen av ett socialistiskt samhälle och ekonomi efter en kritik av Jugoslavien och Europas socialdemokratiska välfärdsexperiment.

”Socialismen i det tjugoförsta århundradet...”  uttömmer naturligtvis inte studien av den venezuelanska revolutionen och alla de frågeställningar den ger upphov till för alla de som vill bygga alternativ till kapitalismen idag. Men som utgångspunkt för den fortsatta debatten kring dessa frågor lär boken bli en oundgänglig referens i den närmaste framtiden. Boken utgör även ett bevis på den höga ambitions- och kvalitetsnivån hos Kvarnby Folkhögskolans kurs Att Förändra Världen, en av det framtida socialistiska Sveriges kaderkälla.

"Socialismen i det tjugoförsta århundradet - an antologi om Venezuelas väg till socialismen"
Catherine Holt och Kajsa Lundell Kalrberg (red)
Kvarnby Folkhögskola, 2007. 112 sidor. Pris: 40 kronor.

OBS!
Läs även Aleida Guevaras utmärkta ”Chávez – Venezuela & the new Latin America” (Ocena Press, 2005. Tyvärr, på engelska). En djupintervju med Hugo Chávez. Går att köpa på Svensk-Kubanskans bokbord runt om i landet.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X