Uppmana

Antirasistisk filmkrönika

De två bästa filmerna just nu är väsensskilda. En är animerad amerikansk, en annan är poetisktrealistisk svensk spelfilm. Den första heter Ratatouille och har skapats av Pixar studios. Den andra, Du levande  har skapats av regissören Roy Anderssons eget produktionsbolag. De har bara det gemensamt att båda är filmer och bra. Men eftersom Mana länge behövt en filmkrönika får de här båda filmerna inleda. Den andra filmen Du levande som är ett slags fortsättning på Anderssons förra film Sånger från andra våningen(2000). I likhet med den förra filmen diskuteras här de riktigt tunga aspekterna på Sveriges samtid, klassmotsättningar, rasism, sexism och ekonomism. Det görs i  genomstiliserade symboliska tablåer, där berättelsen tar form, genom att Andersson skickligt och konsekvent använder de typiska gråa nyanserna i färgspråket; genom att han berättar genom djupfokus i djupled, på ljudbandet, horisontellt och vertikalt. Det är snudd på omöjligt att tröttna på bilderna.

I likhet med Anderssons förra film är de söndertjatade skådespelarna i sina traditionella roller frånvarande i Du levande. Det förekommer visserligen etablerade skådisar, men majoriteten är amatörer, och de kända skådisarna förekommer aldrig i de roller som vi är vana att se dem. Filmmediets möjligheter tas ut till sista rutan och väldigt mycket blir sagt, bland annat – om invandraren som driver en frisörsalong, om de dryga bratsen på överklasskaféet, om det svenska medlöperiet under andra världskriget. Allt är humoristiskt och lysande, även om Du levande överträffas av Sånger från andra våningen.

Den första filmen Ratatouille bråkar en del med fördomar och stereotyper. Men framförallt är det hisnande skickligt gjort. Pixar tar genom den här filmen ett steg tillbaka från den sorgliga väg den nuvarande ägaren till det tidigare fristående produktionsbolaget, Walt Disney anmodat och som vi till all förfäran redan sett i exempelvis den slippriga och fantasilösa filmen Bilar från förra året.

Ju mer Pixars eget folk får hållas desto bättre blir det. I  Ratatouille syns det att de fått hållas ordentligt. Temat i filmen är  en konventionell historia, med en högst okonventionell huvudperson, en råtta som älskar mat. Det skulle kunna bli hur äckligt disneyfierat gulligt som helst men blir det inte. Filmen undviker de värsta klyschorna, exempelvis slipper vi se en slipprig kärlekshistoria. Däremot får vi se lysande bildsättningar av så abstrakta  saker som kulinarisk smak.

Tyvärr har den svenska versionen av filmen dubbats. Så den svenska publiken missar matkritikern, vars röst i det amerikanska originalet tillhör en av världens i särklass bästa skådespelare, brittiska Peter O'Toole, och den som ser filmen på svenska missar också Ian Holms lysande röst åt restaurangchefen. Det här är snudd på oförlåtligt.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X