Uppmana

Nästa gång vill jag besöka den idealiska världen

I fredags var det premiären till "Någon har bestämt att jag ska vara människa". Ett projekt av Drömmarnas Hus på Rosengård som nu mynnat ut i en föreställning. Det var en mycket speciell och spännande föreställning skriver Britta Abotsi.

Det tar inte många minuter innan obehaget helt tagit över. Förtrycket i den totalitära värld som jag och de andra i publiken kastas in i gräver sig sakta och säkert in under huden på mig. Till slut är den så stark att när en tråd i mina byxor fastnar i träbänken, får jag nästan panik.

Under en och en halv timme slussas jag och de andra i publiken på föreställningen Någon har bestämt att du ska vara människa igenom en värld som till en början inte ter sig så farlig. Som ”de nyanlända” välkomnas vi av unga kvinnor med flygvärdinneleenden och får höra vackra ord om trygghet. Men det tar inte många minuter innan man kan ana det ruttna bakom fasaderna. I grupper leds vi genom långa gångar för att så småningom komma till platser som ministeriet för assimilering, ministeriet för rättvisa och en elitskola och överallt görs det tydligt att de som på något sätt går emot makten, får betala med sina liv.

Mister Berg är diktatorn som alla skyr och hatar. Han har alla attributen för en sann despot. Han tittar överlägset, höger rösten så snart något går honom emot, utnyttjar människors rädsla och skrattar hånfullt. Ett människoliv är inte mycket värt för Mister Berg och han drar sig inte för att sända sina medborgare in i döden om de på något sätt går emot honom.

Historien är enkel. En ung, begåvad flicka som inte tillhör de översta skikten i ett samhälle som tydligt förklarar att en del människor är födda till ledare, andra utförare, blir oskyldigt anklagad för att ha arbetat emot staten. Hon frihetsberövas, ställs inför rätta och döms till döden. De vänner som egentligen är på hennes sida, vågar inte säga något under rättegången.

Trots att den fruktansvärda berättelsen skulle kunna vara hämtad från många platser på vår jord, är det inte storyn i sig som berör mest. Det är det interaktiva som gör att känslor och berättelsen kommer så nära. Som publik är vi både åskådare av föreställningen och blir en del av det totalitära samhälle som vi introduceras in i. Mister Berg pekar föraktfullt på oss när vi mellan scenerna förflyttas mellan rummen och ser hur underkuvade människor sliter. Vi hör motståndets röster viska i väggarna och med skådespelarnas hjälp lockas vi till att skratta och applådera för despoten.

Det är det som är så obehagligt. Att vara där, att se allt och ändå låta det ske.

Under ett och ett halvt år har projektet Framåt arbetat med föreställningen. Tusen ungdomar har fått vara med och skapa världen baserad på en lögn de själva utsatts för. Den gick ut på att eleverna fick information om den nya skolan ISPEL International School of Political and Economical Leadership. En del utsågs till elever på elitskolan och detta blev inledningen till ett rollspel och ett arbete om makt på skolorna. Ungdomarna fick skapa berättelser i den påhittade världen och dessa satte Johan Blomgren ihop till ett manus.

Någon har bestämt att du ska vara människa berör och att ge åskådarna upplevelsen genom att själva vara en del av spelet, gör känslorna så mycket starkare. Små effekter som viskningar i bakom stängda dörrar, hänglås och att motståndarna till staten gömmer sig under publikens stolar, spär på känslan och förståelsen av vad ett samhälle kan göra med en människa.

Efter föreställningen leds publiken in ett helt vitt rum och där finns möjlighet till reflektion över vad man sett och upplevt. Det känns som ett nödvändigt andhål efter en och en halv timmes obehag. Men det retar mig att även här inne är vi en uppdiktad värld. Den som vill får skriva ett brev till Mister Berg. Men vad ska det ge? Mister Berg är ju en påhittad figur och Mathias Berglund som spelar honom skulle jag bara uttala min beundran inför. Nej, istället skulle jag vilja skriva till makthavare, till en tidigare chef jag har haft, till Bush eller till Tobias Billström. För det är när konsten kan kopplas till den värld vi lever i som det börjar blir riktigt intressant.

Konceptet till Någon har bestämt att jag ska vara människa är genialiskt, liksom utförandet. Men jag kan inte låta bli att fundera över varför det är det onda, fula, obehagliga som ska skapas och upplevas i en påhittad värld. Hur hade det varit om projektet istället skapat en värld full av kärlek, omsorg, rättvisa och möjligheter för alla? Hade det gått att under en och halv timme servera lycka och välbefinnande istället för obehag?

Jag tror inte att det är lika lätt men om är någon som ska göra det är det projektet Framåt. Jag ser framemot att istället för att gå ut i novemberkylan och tänka ”va bra jag har det” istället få fundera över ”vad kan jag göra för att det goda samhället ska kunna skapas”.

Föreställningen spelas under november och december på Lundavägen 140 utanför Malmö.

 

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X