Uppmana

Antirasistisk film- och litteraturkrönika

Historia är alltid politik. Just nu är järnåldern ett populärt tema. Tidigare i höst kom Dick Harrisons roman Ofärd om denna ganska okända historiska period och på biograferna gick Beowulf upp den här helgen. Nog är båda de här verken politiska alltid. Ofärd är ännu ett försök att skapa en ny Röde Orm, efter det klassiska verket av Frans G. Bengtsson. Det handlar om en ung man Ulvbjörn som blir krigare i 600-talets tidig medeltida Europa, inblandad i diverse mellaneuropeiska maktkamper, gruvliga fejder och ond bråd död, för att så småningom återvända till vårt kalla land. Röde Orm utspelar sig 400 år senare men följer i stort det mönstret. Men medan Bengtssons roman flödar av stilövningar i äldre berättarkonst experimenterar Harrison i moderna stilar. Det tråkiga är att Harrisons bok inte egentligen tillför något annat än en rätt förutsägbar ganska konservativ bild av européerna som blodtörstiga och nordmännen som hopplöst efterbilvna.

Det bästa man kan säga om romanen Ofärd är att den åtminstone försöker hålla sig till den historiska romanens form och inte förvärrar de redan befintliga stereotyperna. Det samma kan inte sägas om den fascistoida dynga som Robert Zemeckis skapat i Hollywood, påstått efter ett av den anglosaxiska litteraturens viktigaste invandrarverk, Beowulf.

Beowulf är en saga nedskriven av dansk/skånska invandrare i England på 700-talet om deras historia på 400-talet. Sagan handlar om hjälten Beowulf som får i uppgift av kung Hrotgar att slåss mot odjuret Grendel som han besegrar, för att senare möta Grendels mamma som är ett ännu otäckare monster. Men sagans form är en ram kring dikten som egentligen handlar om livets och dödens villkor, att åldras, vem som gör onda saker och varför, om skandinaviens historia medmera. Till de främsta bearbetarna och uttolkarna av det fornengelska originalet räknas den irländska nobelpristagaren Seamus Heaney och själva sagan har tolkats och diskuterats i hundratals år.

Så kommer alltså den senaste Hollywoodtolkningen med det senaste inom datoranimation. Det blir en soppa som badar i sexualfobi, sexism, fascistoida mansideal och vanlig främlingsfientlighet. Det som verkar vara avskyvärt med Grendel är inte hans attacker mot Hrotgars hall. Nej – det är att han ger ett utvecklingsstört intryck. Att han dessutom pratar en dålig imitation av ett icke anglosaxiskt, skandinaviskt språk gör honom ännu hemskare. Eller vad säger ni om att Grendels mamma, med Angelina Jolis röst gör entré endast iklädd pixlar, som ska ge intrycket av att hon är naken bortsett från att hon bär högklackat(på 400-talet!). Beowulf slåss mot Grendel naken. Men eftersom det här är Amerika skyms hans könsdelar av rök, vapen, ljusstakar och så vidare.

Tillskillnad från andra hollywoodska filmer på senare år med forntida historiskt motiv är inte det här ens tekniskt snyggt gjort. Pixelanimationerna är dåliga, färgsättningarna är kass. Manuset suger och så vidare. Käre läsare undvik båda de här titlarna. Läs gärna Seamus Heaneys Beowulf istället för att se Zemeckis film. Och läs hellre mustiga och flödande Röde Orm än torftiga Ofärd.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X