Uppmana

Recension: Bra brittisk film, igen

Har du lust att se riktigt bra musikfilm i helgen, så rekomenderas filmen Control om Joy Divisions sångare Ian Curtis varmt. Fotografen Anton Corbijn, har själv regisserat rullen i bästa brittiska diskbänksrealistiska stil, med ruggigt bra svartvitt foto.



Control bygger på den biografi av Ians änka Deborah Curtis som bokförlaget Vertigo släppte förra året, och är en berättelse om Ian Curtis allt för korta, 23-åriga liv som avslutades med hans tragiska självmord. Han hade då levt sitt liv i en  industrimiljö som präglades av arbetslöshet och uppbrott, Själv gifte han sig alltför ung och blev fader, 20 år gammal. Han led av epeleptiska anfall, felbehandlingar, tablettmissbruk och depression vilket obönhörligen ledde till otrohet och slutligen självmord.

Men det handlar självklart också om musik, både Joy Divisions och musik av andra band som slog igenom parallellt med dem 1977.  Det handlar om nordengelsk samtida poesi, från bruksorten Manchester – liksom musiken var den vass, arg och desperat.

Framför allt uppmärksammades filmfotot under förra årets Cannes-festival, med all rätt. För det är fullt av intima närbilder, snygg monumental bruksortsrealism och punkestitik. Men man borde också lyfta fram skådespelarinsatserna. Sam Rileys gestaltning av Ian Curtis,  Samantha Mortons tolkning av hustrun Doborah Curtis och Alexandra Maria Laras älskarinna Annik är mycket imponerande. Men störst av allt är musiken, något som är överflödigt att tillägga.

Sammanfattningsvis; har du smak för punk, sena 1970-talets England och dess rörelser, vackert fotografi, arbetarklassens villkor så är den här filmen något för dig.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X