Uppmana

Recension: Fallet Nogger Black

Våren 2005 presenterade GB den kortlivade glassen Nogger Black. Den var en variant på den klassiska Nogger, med lakrits i stället för nougat. Reklamkampanjen hade Noggers traditionsenliga logotyp, men med ordet ”Black”, skrivet i graffititext.

Den statliga organisationen Centrum mot Rasism reagerade, och uppmanade i ett pressmeddelande till bojkott av glassen, vars kampanj de befarade kunde ge ”liv åt rasistiska stereotyper”.

Motreaktionen i svensk offentlighet var så öronbedövande att det så här i efterhand är svårt att fatta. Troligen ringer det fortfarande i öronen på CMR:s gamla styrelseledamöter.

Etnologerna Oscar Pripp och Magnus Öhlander har gjort en genomgång av de reaktioner som pressmeddelandet genererade i svensk dagspress och bloggar. Majoriteten pendlade i ton mellan mycket aggressiv och fientlig. Man menade att CMR var fel ute när de framställde kampanjen som rasistisk. Snarare än motargument möttes Centrum mot rasism av förlöjliganden.

”Piggelin: Hånar svaga och utbrända. Hyllar det nazistiska idealet Kraft durch Freude”, kunde man läsa i Aftonbladet, i en raljerande artikel ämnad att visa det absurda i att anklaga glassar för rasism.

Skämten är ibland roliga (själv gillar jag det fotomontage där GB:s till synes heilande clown har placerats mitt i en svärm nazister runt Adolf Hitler) – det är den kollektiva bilden av dem, och deras rättshaveristiska raffinemang, som ger en olustig skolgårdskänsla av att på håll bli vittne till någon slags politisk gängmisshandel.

De röster som försökte organisera sig till en meningsfull diskussion på ämnet rasism dränktes i svenska mediers enstämmiga skrattkörer. Ett skolboksexempel på härskarteknik.

Titeln ”Fallet Nogger Black” signalerar kriminallitteratur, och det är ingen dum liknelse. Som detektiver på jakt efter en lösning, går författarna igenom ett omfattande material (180 artiklar och ett sextiotal bloggar) för att ta reda på hur det kom sig att ett enda pressmeddelande från en antirasistisk organisation gav upphov till denna lika omedelbara som omfattande bestraffning? Vad var det som var så provocerande?

Ett förslag är att attacken på Nogger Black-kampanjen var ett otillåtet slag mot själva svenskhetens membran. Den svenska självbilden har av tradition inte plats för någon rasism enligt någon annan definition än den gängse. Bilden av svenskarna som ett synnerligen tolerant, ickeförtryckande folk utmanades och smutsades ner. Dessutom i samband med något så harmlöst och svenskt som glass.

Flera skribenter påpekade att CMR borde ha ägnat tiden åt att bekämpa riktig rasism i stället. Denna sanna rasisms natur specificerades aldrig, men går att spåra i debatten.

Ur materialet destillerar Pripp och Öhlander fram en formel för den i svensk offentlighet giltiga rasismen: rasism är till exempel alltid medveten (om man inte är en övertygad rasist kan man heller inte utsätta andra för rasism), äkta rasism är alltid negativ (den som fullkomligen älskar svarta män kan alltså inte vara rasist), äkta rasism äger rum i givna sammanhang (så länge man inte står med Nationaldemokraternas flygblad i handen så är det lugnt), och så vidare.

Pripp och Öhlander visar också hur debatten efter ett par månaders rasande, bytte riktning och kom att fokusera mer på CMR som organisation, en diskussion som sannolikt ledde till att den lades ner efter det borgerliga maktövertagandet ett år senare.

Ett av debattens spår som Pripp och Öhlander skissar upp, som jag gärna hade läst mer om, är hur skämten ofta bar spår av våld och sexism. Denna tråd nystas dock inte upp hela vägen. Detsamma gäller kapitlet som ska förklara engagemanget mot antirasister.

Likväl är det befriande att läsa ”Fallet Nogger Black”. Den erinrar om att rasismen inte är något avgränsat i tid och rum. Tvärtom visar den vilken blind fläck rasismen ännu är och hur otänkbart det är att föra en debatt som utgår ifrån den drabbades perspektiv. Det tycks vara hög tid att uppfinna ett språk för den här typen av diskussioner.

Samtidigt säger boken något om hur dåliga förutsättningarna fortfarande är för att tala om rasism. Om debattnivån på landets redaktioner är så här barnslig och infam har vi ett akut problem i Sverige.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X