Uppmana

Recension: Den nya milleniumbuggen

Han har likställts med Hitler, beskyllts för att ha förnekat förintelsen och velat avlägsna Israel från kartan (anklagelser som nästan helt visat sig vara fabulerade). Mahmoud Ahmadinejad blir den nödvändiga fienden i en medierapportering där folket i Iran klumpas ihop till en ansiktslös hop.


En tendens som funnits bland medier i allmänhet har varit att sudda ut den kurdiska etniciteten bland aktivister i östra Kurdistan och Iran som helhet. De redan osynliga har i och med detta blivit utraderade från diskursen. På samma sätt som de 182 000 kurder som irakiska Baathregimen dödade under sin intensiva folkmordskampanj, blir till ”gasning av hans eget folk”. Vi ska naturligtvis inte diskutera västvärldens ambivalenta förhållande till Baathregimen – eftersom krigspropagandan då riskerar att krackelera.

För att återknyta till den iranske presidenten Ahmadinejad har han nästan obemärkt fått inta rollen som Saddam Hussein tillskrevs under krigsupptakten. Att ständigt dra paralleller mellan av USA utpekade despoter och Nazityskland görs till en slentrianmässig procedur. Däremot är liknande jämförelser med Israel och dess företrädare tabubelagt. Generaliseringar är nödvändiga när ett illa underbyggt budskap ska förmedlas.

När så dessa teser i fallet Iran fastställts som obestridliga sanningar, är upplägget klart för nästa fas i krigspropagandan. Irans nukleära program blir då i sammanhanget ett otvivelaktigt bevis på regimens planer att förinta Israel – och i förlängningen kanske hota existensen av judar runt om i världen. Att Irans inte invaderat ett annat land på hundratals år eller att deras försvarsbudget uppgår till två B-2 bombare blir således inte relevant. Inte heller de många omständigheterna kring landets nukleära program blir föremål för debatt.

Förvisso leder Ahmadinejad en av världens mest reaktionära stater. Men det är inte av denna anledning som han demoniseras. För om det var det enda kriteriet skulle Washington i ett svep misskreditera de regimer som ingår i deras världsomspännande nät av hegemoni. Den tidigare Shahregimen i Iran är ett bra bevis på hur lättvindigt USA ser på begreppet demokrati. Logiken och förnuftet överges vind för våg för att lättare konsolidera och bli ett med krigspropagandan. Det är därför befriande att Pierre Gilly tar isär argumenten med intellektuella, men fortfarande lättbegripliga, analyser.

I denna malström av desinformation har även Venezuelas president Hugo Chávez hamnat. Stämningen bland etablerade medier i USA har varit närmast uppviglande, där Chávez och PSUV-regeringen kallats ”kriminella” samtidigt som uppmaningar att mörda honom kablats ut. Detta måste dock ses i en större kontext där USA, i egenskap av imperialistisk supermakt, inte tolererar avvikelse eller exempel på andra vägval än den dikterad av Washington.

Det spelar alltså ingen roll hur många fria och demokratiska val Hugo Chávez vinner – han är och kommer alltid att förbli en tyrann i de borgerliga medierna. Allt medan diverse USA-stödda diktatorer undslipper att bli omskrivna i ”den fria pressen”, trots maktfullkomlighet i åtskilliga årtionden och upprepade brott mot mänskligheten.

Metodiskt går Pierre Gilly igenom de annars så vedertagna uppfattningarna om Ahmadinejad och Iran. I en rad intressanta samtal med i medierna marginaliserade personer, ställer Gilly frågor som legat undangömda till förmån för uttalanden från Vita huset. Alla resonemang må kanske inte vara glasklara, men här finns ändå en vilja att problematisera vad som annars körs ned i vrångstrupen på oss mediekonsumenter. Om Pierre Gillys bok visar något är det att vi alltför sällan lär oss av historien. Bombdiplomati är en bra början för att ändra på det.

Pierre Gilly
Bombdiplomati – Konsten att skapa en fiende
Verbal förlag

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X