Uppmana

Recension: Bitterfittan


Anna Lyon i rollen som Sara. Bild: Stockholms stadsteater/Mats Bäcker.

Stockholm stadsteater bjuder under mars månad på ett gästspel från Uppsala. Dramatiseringen av Maria Svelands ”Bitterfittan” är en monolog om förhållanden, föräldraskap, karriär och kapitalism, fylld av humor och knivskarp analys.

Av: Maria Sveland
Dramatisering: Marie Persson Hedenius
Var: Stockholm stadsteater (gästspel från Uppsala stadsteater)
På scenen: Anna Lyons

”Jag kände mig övergiven”, gnyr Sara med ynklig röst, på gränsen att spricka. ”Ja...det var ju väldigt...jobbigt.... att jag var borta så mycket när Sigge var nyfödd men... jag kände att jag inte hade något val”, säger Johan, mannen, med urskuldande stämma. Anna Lyons i rollen som Sara återberättar med effektiv röstförvrängning om familjeterapin som skulle rädda äktenskapet från undergång. Krisen uppkom tiden efter Sara och Johans första barn då rättvisan flydde förhållandet och smärtsam mjölkstockning och en känsla av övergivenhet kom ivägen för drömmen om ett kärleksfullt liv i tvåsamhet. Krisen klingar av men förhållandet blir sig inte likt. Två år senare är Sara bitter på världen, bitter på sitt förhållande och bitter på sig själv – hon har blivit en bitterfitta.

Bitterfittan, baserad på en uppmärksammad bok av Maria Sveland handlar om en generation feminister som gift sig och skaffat barn. Huvudpersonen Sara vänder sig till 70-talets feministikoner för att fråga varför det inte har hänt mer, varför jämställdheten faktiskt försvinner när barnen kommer.

Det känns som att det här borde ha varit en svår bok att göra en pjäs av. Inre monologer blandas med tillbakablickar till barndomen och till och med en resa till Teneriffa men den tekniska finurligheten löser alla svårigheter. Tekniken tillsammans med Lyons sällsamma förmåga att leverera subtila blickar osande av ironi, cynism eller ja, helt enkelt bitterhet gör att berättelsen känns självklar på scen. Anna Lyons gör sig lika bra som 13-åringen som studerar sig själv i spegeln, mamman som fylledansar, som den kvinnliga journalisten som tigs ihjäl på redaktionsmötena. Just anekdoterna från Saras, eller vågar vi gissa på att det är från Maria Svelands eget arbete som journalist tillhör en av pjäsens många höjdpunkter där manliga redaktionsmedlemmar kan göra reportage om citroner och ändå få högre status än vilken kvinna som helst.

Bitterfittan är en väldigt rolig pjäs men det är inte där den verkliga styrkan ligger. Det här är inte något så enkelt som en kritik mot fördelningen av hushållsarbete utan en demonstration av könsmaktsordningens självklara roll i det kapitaliska systemet. Det är både stort och litet på samma gång, igenkänningsfaktorn är starkt närvarande tillsammans med känslan av att se den större bilden. Allt hänger ihop.

Det finns en styrka i att vara en bitter fitta. Bitterheten handlar om den cyniskt skärskådande omvärldsanalysen. Fittan är att med stolthet fortsätta kämpa för rättvisa. Bitterfittan ger inte upp, även om det krävs en resa till Teneriffa.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X