Uppmana

Recension: Brott och brott


(Foto: Petra Hellberg/Stockholms stadsteater)

 Vari ligger skillnaden mellan verkliga brott och tankens brottsliga begär? Att i stundens hetta önska livet ur någon är inte ett brott mot lagen men väl mot moralen och straffet kan bli hårt. Strindberg diskuterar frågans konsekvenser i ”Brott och brott”.

Vad: Brott och brott
Var: Strindbergs intima teater
Regi: Philip Zandén
I rollerna: Jacob Ericksson, Jessica Zandén, Lars Green med flera

Att önska någon ont ger inga fängelsestraff men det betyder inte att straffet uteblir. Skuld och skam kan väga lika tungt som lås och bom. ”Brott och brott”, till stor del inspirerad av Strindbergs egna upplevelser filosoferar över vad brottet gör med människan och hur tankens brott ska klassas. Pjäsens brottskildring handlar om plötslig passion mellan en framgångsrusig författare och hans gode vän konstnärens älskarinna. De ser varandra och är plötsligt beredda att lämna allt och alla bakom sig.  Åtrån hos de båda är så stark att den leder till en önskan att undanröja allt som hotar att komma i vägen för deras kärlek, en önskan som får oanade konsekvenser.

Passionen är i fokus i den här uppsättningen av ”Brott och brott” där det vänslas och fnittras friskt. Karaktärerna flyter fram över scenen, ständigt ackompanjerade av Chet Bakers drivna trumpet och trots att kulisserna inte består av mer än ett berg av staplade stolar lyckas de få fram känslan av Paris osande storstadsliv. Jessica Zandén och Jacob Ericksson visar på gott skådespeleri som det passionerade paret men trots att deras kel övertygar så tar det lång tid innan handlingen går framåt. Det råder en obalans i den dramaturgiska kurvan som får hela pjäsen att kännas framtung. Vi får en inledning och uppbyggnad som pågår hela första akten och när vändningen äntligen kommer och det börjar bli riktigt intressant, ja då kommer avtoningen långt innan texten nått sin fulla potential.

I programmet förklaras det att pjäsen har den alternativa titeln ”Rus”. Det är förvånande att man inte har valt att använda det namnet istället då tolkningen av pjäsen lägger ner betydligt mer kraft i skildringen av kärleksruset än de faktiska moralfrågor som ”Brott och brott” bygger på. Det är naturligtvis en smaksak om man är mer intresserad trånande blickar än av Strindbergs filosofiska dilemman men jag saknade djupet. Vad gör vi oss egentligen skyldiga till när vi ägnar oss åt tankens brott? Den här uppsättningen gör inga större försök att svara på den frågan och många av pjäsens styrkor förblir därmed outforskade.  

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X