Uppmana

Filmen som vapen

Det är den oerhörda smärtan i Hectors röst på scenen under seminariet ”Satans mördare” som får mig att förstå vad försoning handlar om. Regissörerna till Mari Carmen España: Vid tystnadens slut, Martin Jönsson och Pontus Hjorthén, spelar upp en filmsnutt som visar när domen faller över den argentinske polischefen Miguel Etchecolatz för hans delaktighet i det smutsiga kriget, där tiotusentals människor mördades.

 

Brottsbenämningen talar sitt tydliga språk: brott mot mänskligheten.
– Man blir glad men…
Tårarna hindrar Hector från att fortsätta. Tystnaden sänker sig över tältet när han kippar efter andan och berättar om sina försvunna kamrater under Pinochets statskupp i Chile 1973.
– Dessa brott som begicks finns inte med i historieböckerna. Ingen kommer att komma ihåg. Men vi måste ha kraften att fortsätta kämpa. Att minnas. Att skipa rättvisa.

ETT UPPROR MOT TYSTNADENS PAKT
Hur gör ett land upp med sitt blodiga förflutna? Hur är det möjligt att skapa försoning och låta livet gå vidare när massmorden inte erkänns? När brotten utgör själva fundamentet i landets demokrati? Dokumentären Mari Carmen España: Vid tystnadens slut har Sverigepremiär på Göteborgs 32:a internationella filmfestival efter en uppmärksammad turné i Europa. Filmmakarna Martin Jönsson och Pontus Hjorthén skildrar ett Spanien i färd med att göra uppror mot ”tystnadens pakt”, överenskommelsen mellan fascisterna och vänstern som gav de senare existensrätt och de förra amnesti. Idag är det anhöriga, barn och barnbarn till de cirka 200000 mördade spanjorerna som kräver sin rätt: undersök och kartlägg omfattning
en av  brotten, ställ de ansvariga till svars, skriv om historien.
– Det är likadant med ett samhälle som med en individ, säger Martin. Man måste få klart för sig vad det är som har hänt. Det är som de anhöriga säger många gånger, vi ska öppna massgraven, vi ska gräva upp honom och begrava honom. Sen ska det sättas upp en skylt där det står varför de dog. Det ska stå att det var för att försvara demokratin.
Filmen dokumenterar den uppgrävning av massgravar som pågår i flertalet spanska orter där de anhöriga genom rörelsen Asociación para la Recuperación de la Memoria Histórica, ARMH, i motvind kämpar för att få möjligheter och resurser att gräva upp kvarlevorna av sina familjemedlemmar. Motståndet mot denna rörelses krav kommer från ett nervöst spanskt etablissemang. Inte minst den spanska katolska kyrkan.
– Bäste herr svensk, kliv ner från era höga hästar, mässar den katolske abboten Anselmo Alvarez i en avslöjande -intervju i filmen. Varje dag klockan 11.00 leder han en mässa vid Francos grav i Valle de los Caídos (de fallnas dal). Det är tydligt att han tappar ansiktet när Martin och Pontus ifrågasätter kyrkans hedrande av general Franco och förnekelse av massmorden.
– SVT grävde fram det här med påven och den här högerextremistiska biskopen Williams, säger Pontus. Det har blivit en världsnyhet och man tar upp det i hela världen och man citerar SVT-journalisten, men jag tycker det är precis samma sak att hålla mässa över Franco, det gör ju den katolska kyrkan i De fallnas dal varje dag. Vad är skillnaden mellan att förneka gaskammare och att hålla mässa vid Francos grav?
Kyrkan står inte ensam. Hela det spanska samhället präglas av tystnadens pakt, till och med vänstern, som inte vill stöta sig med det många gånger fascistiskt präglade högerpartiet Partido popular, som regerade i Spanien 1996–2004. Mördarna är en del av det spanska etablissemanget, ja deras brott är ett av fundamenten i den spanska demokratin. Mari Carmen España: Vid tystnadens slut är en välgjord och avslöjande film som behandlar ämnet försoning och uppgörelse med historien med en envis målmedvetenhet.
– Försoningen finns på andra sidan sanningen. För att kunna försonas måste man först ta reda på sanningen, ställa de skyldiga till svars, sen kan man försonas, säger Martin.
Filmen har uppmärksammats i Europa, men spansk tv har inte velat sända den, troligen på grund av intervjun med abboten, som har en mycket stark ställning i det spanska samhället, menar Pontus. Filmen har fått mycket mildare mottagande i Sverige än i övriga Europa, vilket Martin tycker är märkligt.
– Jag undrar om det verkligen är en vanligt förekommande sak att Göteborgsproducerade dokumentärer används som bevismaterial i en internationell människorättsprocess. Jag vet inte, det kanske händer ofta, men det tror inte jag.

FÖRSONINGENS LÖMSKA BANALITET  
En betydligt mer uppmärksammad Sverigepremiär på årets filmfestival var Nahid Perssons nya dokumentär Drottningen och jag som är en personnära skildring av regissörens möte och umgänge med Irans före detta drottning Fariba Pahlavi eller Farah Diba. Filmen hade sin upprinnelse i frustrationen över att den islamiska regimen inte längre tillåter Nahid Persson att besöka Iran, under förevändning att hon skulle vara anhängare av shahen. Som hon beskriver för Göteborgs Filmfestivals tidning Draken: ”Då försvann det hat jag känt mot shahen för 30 år sedan och jag ville genast göra en ny film om den familj regimen hatade mest.”
Resultatet blir lika outgrundligt som syftet med filmen. Vi får se den före detta drottningen, som befinner sig i en surrealistisk låtsasvärld fullständigt uppbyggd kring minnet av sin man shah Reza Pahlavi och den aristokrati som förbehållningslöst stödde tyranniet. Vi får också se en ambivalent Nahid Persson som vill göra en dokumentär om denna historiska person utan att förlora sin egen integritet som filmare och före detta politiskt aktiv mot shahen. Formeln blir omöjlig. Så snart drottningens stab får nys om Nahids potentiellt kritiska och därmed ohederliga avsikter avbryts samarbetet. Filmprojektet hotas, och tillbaka springer Nahid Persson med en försäkran om att hennes avsikter är hederliga: hon vill ju bara skildra drottningen som människa, som person, som mor, som änka. Drottningen tar Nahid till nåder och det som följer blir en utmärkt fallstudie i glömskans tyranni och en fruktansvärd och nästan kriminell banalitet i förhållningssättet gentemot en av tyrannens mest lojala följeslagare. Givetvis förnekar drottningen att hennes make var ansvarig för de brott han anklagas för. Givetvis behandlar Nahid Persson henne som den omedvetna frun som i god tro stödde sin man intill slutet.

VEM ÄR EGENTLIGEN FARIBA PAHLAVI?
Den iranska revolutionen enade folket i en väldig folkrörelse mot en gemensam fiende: shahen Mohammad Reza Pahlavi. Shahens järngrepp över det iranska folket, som i årtionden orsakat ett ödesdigert ekonomiskt, socialt och politiskt förtryck, fick med revolutionen det slut det förtjänade. Amnesty International beskrev 1976 Iran som ett land med ”världens högsta antal dödsstraff, inget rättssystem med civila domstolar och en så omfattande tortyr att det inte går att föreställa sig”. Det hade inte varit mer än rätt att shahen dömts för de brott han begått. Cancern hann före. Idag lever och verkar hans familj i exil, tillsammans med de förvirrade monarkistiska exilgrupperna, för att påminna världen om ”ers majestäts” storhet. I Drottningen och jag skildras shahens fru som omedveten och oskyldig till shahens brott mot mänskligheten. Men är det möjligt? På Faribas Pahlavis hemsida står att läsa om hennes inställning till shahens tyranni:”Jag ansträngde mig för att stötta min make i förverkligandet av hans drömmar och visioner för Iran. Det var så många mål att uppfylla och så många ofullbordade projekt, men tragiskt nog fick vi aldrig tid till det”. Om detta ordas det knappt om i filmen. Istället får vi se Fariba som shoppare, B-kändis i Paris, flanör, välgörare och fullständigt okunnig om de offer som det styre hon var en del av skördade.

INGEN FÖRSONING
Trots det banala förhållningssättet till Irans historia har gensvaret filmen inte oväntat fått ett positivt mottagande av den svenska kritikerkåren. Anledningen är otvetydig: filmen hamnar rätt i en tid då kritik mot islamism legitimerar alla metoder, även omhuldande av mördare och tyranner. För Draken förklarar Nahid Persson att hon ibland tvivlade på att göra en film om Fariba men ”första gången jag klev in i hennes hem tyckte jag både synd om henne och kände ett obehag över att vara där. Hon som egentligen skulle härska över Iran satt ensam i en våning i Paris. Medkänslan gjorde att jag ville veta mer.”
Medkänslan för Nahid Persson alltför långt in i den historiska glömskans valv. Djupt där inne, där en missförstådd och bortglömd drottning hägrar, kommer så den perverterade grädden på moset: försoningens ljuva ögonblick. I filmfestivalens presentation av filmen formuleras det mer förtjänstfullt än jag kan åstadkomma: ”Det som slutligen slår känslomässig knock-out på publiken är hoppet filmen utstrålar. Om dessa två forna meningsmotståndare kan sträcka ut handen mot varandra, borde allt vara möjligt.”
Vad innebär egentligen Nahid Perssons utsträckta hand till Fariba Pahlavi?
För det första diskvalificerar Nahid Persson sig själv som filmmakare och debattör genom att visa synnerligen dåligt omdöme i tolkningen av historien och en av dess centrala aktriser, särskilt från sin föregivna vänsterposition. För det andra kräver försoning mer än att möta sin forna fiende och ”bli sams”.

Att behandla den iranska monarkins supporters och medlöpare som oskyldiga och jämlikar med andra exiliranier, som var dag lever med ett dubbelt trauma i form av shahens och den islamiska republikens tyranni, är ett fatalt misstag. Att Nahid Perssons möte med drottningen förväntas inge hopp säger oss inget mer än att dokumentärfilmaren fullständigt tappat sin kompass. Försoningen finns, som sagt, endast på andra sidan sanningen. En sanning som Drottningen och jag försummar.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X