Uppmana

Alla ville se Alice

Alice Neel (1900-1984) föddes i Merion Square, Pennsylvania. Hon tog civilförvaltningsexamen, arbetade som sekreterare i 3 år, gick kvällskurser i konst och en konstutbildning vid Philadelphia School of Design for Women.

 

Där vann hon priser i porträttmåleri i sin klass. Efter konststudierna gifte sig hon 1925 med den kubanske konstnären Carlos Enriquez Gómez (1900-1957). Hon flyttade till Havanna, fick en dotter som inte ens blev ett år. Efter att ha flyttat till New York, fick de en dotter till som senare lämnas hos sin fars familj på Kuba. Carlos vistas under flera år i Paris och trots att de aldrig formellt skiljer sig ses de för sista gången 1934. Alice Neel födde 1939 en son, fadern var den puertoricanske nattklubbsångaren José Negrón (som lämnat fru och barn för henne). 1940 lämnar han även henne och sonen efter 6 års förhållande. Ett år senare 1941 fick hon sin andre son med den vänsterinriktade filmregissören Sam Brody (1907-1987). De kom periodvis att leva tillsammans under följande två decennier.

Under sin tid på Kuba (20-talet) umgicks hon i avantgardekretsar och utvecklade ett politiskt medvetande och jämlikhetssträvan. Förhållandet med filmregissören Sam Brody präglade naturligtvis också hennes politiska inställning. Hon engagerade sig för kvinnornas rättigheter och periodvis i kommunistpartiet. Hon beskrevs som en ”romantisk bohem-kommunist”. Bland många utmärkelser mottog Alice 1976 internationella kvinnoårets pris för sin framstående insats för kvinnan och konsten och 1979 fick hon också en belöning för detta av president Jimmy Carter.

Alice Neel startade i motvind under den abstrakta expressionisten och dåtidens manliga konstnärskrets, men fick sitt genombrott med feminismen. Hon betraktas idag nästan som en ikon inom det amerikanska måleriet. Mest känd är hon för sina porträtt. Hennes konstnärskap kännetecknas av ett stort intresse för människor och deras vardagliga drama. Hon målade alla människotyper (bl.a. kända konstnärer och författare) i olika åldrar och skildrar deras inre och yttre egenskaper. Hon målade mest från levande modell och pratade med personerna genom hela sittningen för att på så sätt fånga deras ansiktsuttryck och kroppsspråk. Bara i undantagsfall utgick hon från ett fotografi eller ur minnet. Fastän hon var en konstnär på vänsterkanten var inte hennes bilder samhällskritiska, istället uttrycker de starka personliga upplevelser och känslor. För henne var inte det realistiska bildspråket det viktiga, utan modellens själ. Under andra halvan av sin karriär gjorde hon många porträtt av äldre människor. Hon visade både empati, objektivitet och uppriktighet - samma uppriktighet som genomsyrade hela hennes skapande.

För första gången i Sverige visade Moderna Museet i Malmö en större omfattning och till ytan största utställning av Alice Neels verk. De 59 målningarna var tematiskt grupperade i olika avdelningar – porträtt, naketstudier och stadsbilder. Jag blev väldigt imponerad av Alice Neel och inspirerad av hennes konstverk. Hennes inkännande och intensiva porträtt lämnade starka intryck i mig, likaså blev jag fascinerad av hennes livsöde. Man får känslan av att man faktiskt känner personen som man ser på tavlan.

Obs, öppna i ett nytt fönster. PDF | Skriv ut | E-postadress

© ISS 2010 | ISSN: 2000-737X